Linnéa Henriksson: Vem försvarar orten, när kommunen och välfärdsområdet lämnar?
Ju större kommunerna blir och ju mer koncentrerad kommunernas och välfärdsområdens verksamhet blir, desto mindre blir människors inflytande över deras verksamhet.
Demokratin organiseras enligt lag genom staten, kommuner, välfärdsområden och ibland kanske också lite civilsamhälle. I de tre förstnämnda får vi rösta, på olika eller ibland också samma kandidater i olika val. Var och en av dessa – staten, kommunen och välfärdsområdet, har ansvar för både servicen på det område där vi bor och det demokratiska beslutsfattandet om det.
Länge var kommunen den lägsta beslutsfattande nivån och den samlande rösten för lokalt inflytande, också i relation till staten och andra offentliga och kanske ibland också privata aktörer. I och med välfärdsområdenas tillkomst fick vi ytterligare en nivå att förhålla oss till.
Men medan kommunen bygger på ett etos om att vara en gemenskap mellan människor och sköta saker ihop är det etos som tilldelats välfärdsområdena annorlunda och bygger på att erbjuda lagstadgad service inom social- och hälsovårdsområdet till det pris som staten accepterar.
Det finns inte längre någon politisk entitet som har huvudansvar för en ort.
Eftersom staten, kommunerna och välfärdsområdena är ekonomiskt pressade är korstrycket på att koncentrera, minska, likrikta och skära ner stort. Samtidigt ökar det byråkratiska trycket: det skall dokumenteras, förhandsbedömas, GDPR-säkras och utvärderas på särskilt utvalda indikatorer som avses garantera effektivitet. När var och en ser om sitt hus, så kan den deloptimering som då uppstår göra att vissa områden helt töms på service, för att inte bara servicenätet utan också demokratin deloptimeras.
Det finns inte längre någon politisk entitet som har huvudansvar för en ort, eftersom olika politiska entiteter ansvarar för olika saker och med olika uppfattning om sitt ansvar. Det betyder samtidigt att ingen har mandat, varken möjlighet eller skyldighet, att se till att ortens helhetsintressen bevakas, att föreslå samordning eller att se till behov som finns.
Därför finns det ingen självklar instans som kan klaga när maten till äldre i skärgården transporteras alltför många timmar eller när kommunen tycker att nya bostäder i kulturbyn är onödigt, trots att invånarna vill ha det.
Det var den här helhetssynen som gemenskapen mellan människor skapade men ju större kommunerna blir och ju mer koncentrerad kommunernas och välfärdsområdens verksamhet blir, desto mindre blir människors inflytande över deras verksamhet, alla nya kurerade delaktighetssträvanden till trots.